I lördags ställde jag mig upp för att lyssna på nationalsången tillsammans med nästan 8 000 andra människor. Utan att knorra stod vi där och lyssnade på en ung kille som tog i så att besticken i restaurangen skakade. Lagen stod uppradade på isen. Spelare från många länder och många delar av Sverige stod där och såg fokuserade ut. På läktarna stod vi och var lika förväntansfulla som barn på julaftonsmorgonen. Det är i det ögonblicket ishockey är som mest behagligt.

Precis innan den första tekningen i en match är alla vinnare. Ingen på isen tror på förlust och alla har ambitionen att sälja sig dyrt. Supportrarnas drömmar om seger är ännu inte spolierade av någon onödig målvaktsretur, tveksam videogranskning eller av något tursamt stolpskott. Vi tittar tillsammans upp mot taket som om vi ber om hjälp från högre makter. Vi vill inget annat än att vi tillsammans - spelarna och vi - ska vinna ytterligare en seger. Sedan börjar matchen. Några av oss kommer att få våra ambitioner krossade av motståndarna och andra kommer att lämna arenan med en inre tillfredställelse som bara kommer efter att vårt lag vunnit viktiga matcher.

Visst är det konstigt? Vuxna människor som under några timmar fullständigt lever ut ett helt känsloregister. Ohämmad glädje och ilska varvas med frustration och drypande ironiska kommentarer. Spelarkritik och domarutlåtanden sprider sig som ett sorl i den katedral vi valt att besöka. Det är som om vi själva är en del av segern. Visst undrar jag ibland varför det blivit så och varför det blivit just Brynäs. Hur kommer det sig att jag, en väletablerad samhällsmedborgare med stabila familjerelationer, valt att lägga ned tid och pengar på ett hockeylag?

Vi har förmodligen alla olika anledningar till varför vi blivit brynäsare. Slump, familj, kompisar eller egna beslut har säkert betydelse. Brynäs är en förening med stolta traditioner. Många stora spelare har spelat i representationslaget och svensk hockeyhistoria har skrivits av Brynäs IF.

Jag kan inte säga att just det är orsakerna till varför jag blev brynäsare. Brynäs som lag har funnits i min närhet hela mitt liv även om Gävle som ort alltid legat långt bort. Klubbens framgångar och motgångar har diskuterats i min familj och bland mina vänner.

Under åren har jag utvecklat en känsla av stolthet över att få tillhöra Brynäs. För mig är Brynäs mer än ett hockeylag, mer än en förening och mer än bara vänner. Det är allt det, men ändå så mycket mer.

Brynäs har varit, och är fortfarande, en vän med många ansikten.

Nobelpristagaren i litteratur Paul Coelho har skrivit följande:

”But there is suffering in life, and there are defeats. No one can avoid them.
But it’s better to lose some of the battles in the struggles for your dreams
than to be defeated without ever knowing what you’re fighting for.”

Kanske har dessa rader formulerat relationen mellan mig och Brynäs IF och kanske har det beskrivit på vilket sätt spelare och supportrar förenas i gemensamma förhoppningar.

Den 28 december klockan 16.00 står jag där igen. Nationalsången klingar ut. Domaren hukar sig för att släppa den puck som den här kvällen ska avgöra med vilken sinnesstämning du och jag ska lämna arenan. Kan det bli bättre? Tror inte det.

Erik från Sossehockey

Föregående krönika: Minns ni Leonid Fatikov?