Kommer ni ihåg Leonid Fatikov? Inte? Då är du inte den ende som glömt bort honom. Ärligt talat hade jag också glömt honom om det inte varit så att jag dröjt mig kvar på läktaren under en periodpaus i mitten av 90-talet…

Det finns spelare som bara spelat en säsong i Brynäs, men ändå lämnat starka intryck efter sig. Jag behöver bara nämna Pavel Brendl för att ni ska förstå vad jag menar. Fatikov var ingen Brendl. Istället var han målvakten som bara hade en uppgift. Nämligen att hålla humöret uppe trots att han visste att han aldrig skulle peta Michael Sundlöv. Sundlöv vaktade målet när han inte var alltför skadad. Klarade han av att gå ned i spagat visste vi att han var vår målvakt. Sundlöv var en odiskutabel förstemålvakt.

När ett lag har en uttalad förstemålvakt kräver det reservmålvakter av en särskild sort. Lars Karlsson var länge den målvakt som var tvåa bakom Sundlöv. Varje match stod Lasse i båset och öppnade dörren åt mer, eller mindre, talangfulla spelare. Karlsson vaktade vårt mål någon enstaka match varje år – ofta på bortaplan. Karlsson var ingen dålig målvakt. Hans problem var att Sundlöv var oerhört mycket bättre. Lars Karlsson visste det och han tog det på rätt sätt. I årets Brynäs finns det ingen Michael Sundlöv, ingen Lars Karlsson och definitiv ingen Leonid Fatikov.

Brynäs har istället förmånen att den här säsongen ha två målvakter som stödjer och uppmuntrar varandra till prestationer vi inte kan kräva, men får njuta av. Från läktaren ser det ut som om Markström och Lindbäck trivs ihop trots att de tävlar mot varandra om istid. Ungdomarna accepterar tränarens val och istället för att bli sura tränar de hårdare för att bli ännu bättre. Dessutom ser dem ut att hjälpa varandra. Istället för att sprida dålig stämning i laget stödjer den som för dagen inte spelar den som gör det.

Det är inte så ofta elitidrotten ser ut på det sättet. Det är mer vanligt att enskilda spelare – Läs Karol Krizan - skyller på lagkamrater, tränare och media när laget inte presterar. Jag vill så gärna tro att Markströms och Lindbäcks sätt att uppträda mot varandra är ett tecken på hur laget känner för det gemensamma uppdraget.

Laganda, lojalitet och lika mycket värda verkar vara ledord i årets Brynäs. Det märks när man ser dessa två målvakter.

Jag vet inte hur många av er som lade märke till vad som hände efter den senaste hemmamatchen mot LHC. Markström hade precis avslutat ännu en dag på jobbet. Lagen hade tagit varandra i hand och Lindbäck och Markström stod en bit ifrån de andra. Plötsligt hoppar dessa jättemålvakter upp mot varandra på samma sätt som amerikanska korgbollsspelare brukar göra. De skrattar med hela ansiktet och klappar om varandra. Det var då jag insåg att Markström och Lindbäck är två unga grabbar som just nu lever sina bästa dagar…

Varför kommer jag då ihåg Leonid Fatikov? Han tillhör inte den gruppen av spelare som spelat sig in i mitt hårda supporterhjärta. Det starkaste intrycket Leonid gjorde på mig utspelade sig under en periodpaus. Någon lokal sponsor hade kommit med idén att publiken i Gavlerinken säkert skulle uppskatta att en skyttekung från ett lokalt bandylag skulle slå straffar mot Fatikov.

Det är inte mitt starkaste hockeyminne, men definitivt ett av det mest udda…

Erik från Sossehockey

Föregående krönika: Det är sådan jag är