Efter sex raka förluster kom den alltmer efterlängtade segern; Förvisso i förlängning och mot ett av sjukdomar, skador och avstängningar klart försvagat HV 71 (9 spelare borta!), men två poäng mot fjolårssegrarna var guld värda. Nu kan vi gå in i uppehållet med en positiv känsla.
Matchen som sådan var ingen höjdare. Brynäs började aningen bättre än HV och kunde i matchens första powerplay ta ledningen. Daniel Widing snappar upp en förlupen puck vid blå, tar ett par skär in i zonen och dundrar in 1-0 bakom Stefan Liv. Distinkt, men frågan är om inte Liv borde tagit den då sikten var klar.
Efter målet får hemmalaget energi och har bud på flera, men när halva perioden gått tar HV 71:s förstafemma tag i taktpinnen och förlägger spelet i Brynäs zon. Det blir ett bastant tryck mot Jacob Markström när Teemu Laine, Kris Beech och Björn Melin trampar runt och Sundqvist tvingas till slut ta en utvisning.
Det tar bara fem sekunder för Elitseriens bästa lag i powerplay att lirka upp Brynäs i vanliga fall så starka box. Davidsson vinner tekningen rakt bak till Pasi Puistola som bara lägger på mål där Simon Önerud tagit plats. Markström var inte helt nöjd över att Öneruds fösare gick in.
Som om inte det var nog. Mindre än tjugo sekunder senare drabbas Brynäs på nytt av en utvisning. Denna gång tar det “hela” 20 sekunder för HV att göra mål i powerplay. Snygg passning från bakom mål till Teemu Laine som fri i slottet nyper till direkt. Pucken går stolpe in.
Brynäs ger inte upp, och man får utdelning i den andra periodens början då Daniel Widing skarvar ett uppspel i mittzonen och frispelar Andreas Dackell som behärskat sätter 2-2. Resten av perioden dominerar Brynäs stort, men det är HV som återigen tar ledningen. Ett fyra mot fyra-spel hade precis omvandlats till ett numerärt överläge för Jönköpingslaget när Johan Davidsson och Nick Angell kommer i ett två mot ett-läge. Angell avslutar på Davidssons precisa passning men trots att Markström är där med benskyddet smiter puckuslingen under och in i mål.
När sedan Jacob Markström får en puck på halsen och blir liggande på isen trodde vi att det var början till slutet, men det blev tvärt om. Markström fick lämna över spaden och uppsöka sjukhus, men Anders Lindbäck kom in och storspelade.
HV bestämmer sig för att försöka döda matchen med ett snabbt mål i början på den tredje perioden och skapar hårt tryck mot Lindbäck. Det var nära att det lyckades men stolpen stod i vägen och när Davidsson slarvar vid offensiva blå kan Mads Hansen istället komma fri från halva plan och avsluta mellan benen på Liv.
Brynäs gick därefter för ett segermål medan luften gick ur HV, men trots ett fem mot tre-läge i över minuten blev det aldrig riktigt farligt under ordinarie tid. I kraft av en sen utvisning kunde istället Brynäs börja förlängningen med en man mer på isen. Efter uppoffrande spel av Mads Hansen kunde Andreas Dackell dunka in 4-3 och bärga segern.
Några kortisar:
- Andreas Dackell gör två mål
- Juuso Hiettanen missade två saftiga lägen, varav ett öppet mål, i den andra perioden
- Brynäs hämtar upp två underlägen under matchen
- Johan Davidsson var inne på alla fyra Brynäsmål
- Lindbäck kommer in i slutet på andra perioden och spikar igen kassen
- HV gjorde samtliga mål i numerära överlägen, tre av fem resulterade alltså
Mer läsning:
intressant att Johan Davidsson var inne på alla fyra målen…hörde ett referat (direktsändning) på sportradion från matchen och reportern inledde med… ” Johan Davidsson, denne fantastiske hockeyspelare” Tänkte just då att det uttalandet var lite märkligt med tanke på den senaste tidens turbulens kring Tre Kronor , skador och kapten Davidsson. Men fyra mål i baken är förstås inget bra betyg och kanske speglar det Davidssons nuvarande status
Ja, i matchen mot Brynäs gick det inget vidare för Johan Davidsson (var förvisso inne på två mål framåt också), men jag vill nog ändå hålla honom för en av elitseriens bästa spelare. I varje fall kreativaste… Och turbulensen kring landslaget vill jag inte lasta honom för. Jag såg en intervju med Johan Davidsson i början på hela den här röran och då tyckte jag att det framgick tydligt att det inte var han utan klubben som sagt ifrån. Johan själv vill nog gärna spela med landslaget - läste i varje fall jag mellan raderna då.
Jag vet inte hur många matcher jag sett Johan Davidsson spela ishockey och jag har aldrig blivit besviken. Han besitter den där speciella egenskapen som gör att lagspelare, ledare och publik bygger upp en förväntan varje gång han reser sig upp i båset.
Davidsson var inte till sin fördel igår, men att inte erkänna en stor hockeyspelare vore fel.
Om jag gärna sett honom i vår tröja? Inte då. Bara för allt smör i Småland…