Nu är det dagen efter förlustmatchen mot Djurgården, en match som gav sinnet en lättare baksmälla. Men nu har det värsta tunnelseendet lagt sig och då kan man ge sig på en opartisk analys. Ju mer jag tänker på det, desto mer credit vill jag ge Djurgården. Faktum är att det sätt på vilket de genomför denna bortamatch är inte mindre än väldeliga imponerande.
Djurgården spelade med hög press hela matchen, över hela banan. När våra stressade backar väl fick fram sina passningar var det allt som oftast till en spelare som var markerad, med tappad puck som resultat. Genom att de låg så nära våra spelare kunde de få ner farten på vårt spel, och det gjorde att vi skapade få chanser. Det som ändå rann igenom kunde Roffe Riddervall Jr klara utan större problem. Denne 20-åring ser minst lika bra ut som vår egen yngling Markström. Följsam, lugn, stor.
Sedan måste man naturligtvis applådera Jacob Josefson. Jag pratade inför matchen om ungdomlig entusiasm, något som denne jättetalang personifierade. Förvånansvärt kraftfullt spel från denne 17-åring, inte ett spår av valpighet där ute på isen. Vår yngste utespelare i gårdagens match (Djurgården hade tre som var yngre än honom), 20-årige Emil Sandin, visade inte alls samma tåga. Vi vet ju att Emil är en utmärkt tacklare, men av det har vi inte sett något i år. Undrar vad det är som håller honom tillbaka.
Sammanfattningsvis, Djurgården känns väldigt mycket som Brynäs, ett ungt lagbygge av budgetkaraktär, men med den skillnaden att de känns bredare, starkare, stabilare, bättre - på varje position. 1-4 speglade i och för sig inte riktigt matchbilden - det var inte alls fråga om att Djurgården “krossade” Brynäs som vissa ville göra gällande - men faktum kvarstår: Djurgården är bättre än Brynäs i år (med). Så förlusten i sig var helt i sin ordning.
Frågan är bara vad Brynäs kan göra inför nästa match för att förbättra sina chanser att vinna.
Mer läsning:
0 kommentarer på “Djurgården imponerar”