I en population med knapra resurser är friktion och bråk vanliga inslag. Det är precis det som händer - och har pågått under en längre tid - mellan elitlagen och hockeyförbundet. Resurserna man bråkar om är de bästa spelarnas tid och engagemang, resurser som avverkas av giriga intressen i snabbare takt än Sydamerikas regnskogar. “Bråket” med förbundet är sannolikt till stor del en produkt av sensationsmedia men i botten ligger ändå ett verkligt problem.

Det spelas alltför många matcher, och fler blir det för varje säsong. Den senaste trenden är ett kraftigt utökat försäsongsschema. Nordic Trophy är i och för sig ett spännande initiativ; jag menar äntligen en försäsongsturnering som är värd att vinnas, som andas prestige. Frågan är bara vad det här hårda matchandet får för effekt på spelarnas prestationer under den redan långa grundserien, det avslutande slutspelet och alla jämrans landslagsturneringar.

I längden är denna utveckling ohållbar. Effekten har vi redan sett: serielunk, låg spelkvalitet, skadebenägna spelare, ointressanta matcher. Leif Boork försökte från sitt håll råda bot på denna negativa trend. Hans lösning på problemen var en stor trupp och rullande schema. En dyr lösning, men också - som det visade sig - svårsåld till spelare och media.

Som jag ser det var dock Leif Boork rätt ute med sin modell. Det andra alternativet, att minska antalet matcher, är inte en framkomlig utväg. Pengarna styr. Klubbarnas och förbundets intäkter står i direkt relation till antalet exponeringar, det vill säga antalet matcher. Det är där man har möjligheten att kräma ur mer stålar för att täcka de pengaslukande svarta hål som dagens elitseriespelare blivit.

Det där med spelarnas löner är också en ohållbar utveckling, men det ämnet får vänta till en annan gång. Nu har jag gnällt klart för den här gången.

Mer läsning: