Timråtränaren Charles Berglund säger till Aftonbladet det jag känt i flera år nu:

– Det är för mycket matcher. Men framförallt tycker jag att säsongen startar för tidigt.

Tack vare hockeyabstinensen går det bra på försäsongen och i början på säsongen, men det behöver inte gå många veckor innan den så kallade serielunken sätter in. På min tid - då snackar vi 80-tal - fanns det inget som hette serielunk. Det var på den tiden det som mest spelades två matcher i veckan, det var på den tiden man hann längta mellan matcherna. Det hinner man inte idag. Nej serielunk - vill jag påstå  - är ett fenomen som dök upp under 90-talet, förmodligen importerat från NHL.

Men jag förstår varför det blivit så här. Pengarna styr. Det blir dyrare och dyrare att behålla sin elitseriestatus och då gäller det att kräma ut allt som går ur den produkt man har, av de inkomstkällor man sitter på. Det är inget konstigt med det; Jag menar ingenting är gratis.

Problemet är bara att man till slut får en urvattnad produkt. Spelarna som naturligtvis får svårt att hålla sitt engagemang uppe under så lång tid bjuder på en sämre underhållning. Publiken som betalar - både med pengar men också med sin tid och sitt engagemang - tvingas till slut att solla bland utbudet.

Någonstans går gränsen och frågan är bara var. En sak är dock säker, och det är att det är marknaden som bestämmer. När vi hockeykonsumenter säger ifrån.

Det var det här jag tror att Leif Boork hade i åtanke när han experimenterade med en rekordstor trupp förra året. Han ville givetvis sno åt sig en fördel gentemot övriga lag, men jag tror också att han insåg att svensk hockey på sikt måste höja kvaliteten på sin produkt. Var han före sin tid eller förde han Brynäs in i en återvändsgränd? Det får framtiden utvisa.