Polaren har fått nog. Det blir ingen säsongsbiljett för honom i år. Turerna har varit för många och smärtan som kommer av att slitas mellan hopp och förtvivlan har varit för svår. Han har bestämt sig för en time-out.

Det är nog många som känner som min kompis just nu, och vem kan förebrå dem? Jag menar interna bråk, nytänkande tränare som inte lyckas få laget eller resultaten med sig och därför får sparken bara för att återkomma som frälsare i elfte timmen, avgående klubbdirektör med ekonomiska problem, sportchef som gått in i väggen, dyr arena och en svikande publik, ekonomisk baksmälla, lagets enda riktiga målskytt hyrs ut, Honken som vill hem men inte ens erbjuds ett kontrakt…

Det är tuffa tider för oss med Brynäshjärtan, och det har varit tufft en längre tid. Det börjar lukta Leksand…

Men det är i tider som dessa jag trivs som bäst. Det är för mig roligare att hålla på ett lag som ingen tror på. Och det bästa som finns är när en 18-åring från ingenstans kliver in och dominerar, eller när ett lag utan stjärnor drar åt samma håll och lyckas bättre än lagen med dubbla lönekostnaden. Det är överraskningarna som gör livet värt att leva.

Så vad har vi då att sätta vårt hopp till? Jo vi har ett ungt lag utan förstecenter men med en ungrare, och en i elitseriesammanhang oprövad tränare. Kan det bli bättre? Det är som upplagt för överraskningar.

[Bilden från FreeDigitalPhotos.net]