Brynäs för tillfället överlägset bästa back heter Jörgen Sundqvist. I varje fall om man får tro statistiken. Han syns förvisso inte ofta i målprotokollet - första målet och enda poängen hittills kom i gårdagens segermatch mot Luleå - men han är ofta med när det händer bra saker. Med sina +6 (inne på åtta mål framåt, och bara två bakåt) är han långt före tvåan och ende Brynäsback över nollstrecket i plusminus-statistiken.
Spelarstatistik Brynäs backar 2009-10-27
Spelare |
Matcher |
Mål |
Pass |
Poäng |
+/- |
Speltid per match |
| Jörgen Sundqvist |
13 |
1 |
0 |
1 |
6 (8:2) |
22:13 |
|
| Juuso Hietanen |
13 |
2 |
2 |
4 |
0 (5:5) |
24:36 |
|
| Lars Jonsson |
8 |
1 |
3 |
4 |
0 (4:4) |
24:36 |
|
| Kristian Kudroc |
9 |
0 |
0 |
0 |
0 (4:4) |
14:47 |
|
| Peter Nolander |
11 |
1 |
2 |
3 |
-1 (5:6) |
18:50 |
| Simon Bertilsson |
9 |
0 |
0 |
0 |
-4 (0:4) |
16:31 |
| Niclas Andersén |
8 |
1 |
0 |
1 |
-5 (2:7) |
17:42 |
För den som vill jämföra finns fjolårets statistik vid ungefär samma tidpunkt här i inlägget Jonsson är Brynäs sämste back så här långt .
Brynäs förlänger kontraktet med Kristian Kudroc, men bara med en månad (fram till uppehållet) och med klausulen att Kudroc kan bryta kontraktet med en dags varsel. Det här låter som en bra kompromiss för båda parter. Brynäs är egentligen i ett sportsligt behov att förstärka på backsidan nu när Lars Jonsson är långtidsskadad, men man har inte ekonomin att erbjuda något längre.
Kristian å andra sidan, som egentligen är ute efter ett stabilt kontrakt med en svensk elitserieklubb, behöver en arena att visa upp sig på. Matchvanan han spelar till sig nu kommer att öka hans attraktionskraft längre fram i vinter.
Bra alltså för båda parter.
Inför den här säsongen var ett av mina frågetecken det kring Jakob Markström. Att han har ett stort spel i kroppen visade han redan i fjol, men JVM blev en besvikelse. Upphaussningen inför turneringen ledde till en övertändning som i sin tur ledde till underprestation “Markan” hämtade sig heller aldrig riktigt och resten av säsongen gick i stället i Anders Lindbäcks tecken.
Hur skulle då Jakob Markström axla manteln den här säsongen? Som synes alldeles utmärkt. Något har hänt, han känns mognare, mer samlad på något sätt. Fjolårets uppgång och fall (lite hårddraget kanske men ändå) var nog ändå bara nyttigt.
Nicklas Czarnecki hyllar naturligtvis sin målvakt, och menar att han är klart bäst i Sverige. Jag vill vänta med att ge ett sådant omdöme men nog har han potential att bli nästa Monster. Men för att lyckas med det krävs hjälp av ett monsterförsvar. Jag ser tecken på ett sånt också.
Vad ser ni?
Ända sedan Stephen Dixon kom till Brynäs har jag väntat och väntat på det stora genombrottet för kanadensaren. Inte så att han på något sätt gjort bort sig, tvärt om. Han har visat sig vara en riktigt stabil defensiv center men i målprotokollet har han inte rosat marknaden. Aggressiviteten framför motståndarkassen, den som man trodde alla transatlanter fick med modersmjölken, har liksom lyst med sin frånvaro.
Av den anledningen höjer jag ett extra ögonbryn när jag ser att Stephen gjort två mål på SSK och tillsammans med en storspelande Markström vunnit matchen åt Brynäs. Har det lossnat nu för Stephen? Kan vi vänta oss mer av den varan framöver? Jag hoppas det.
Snygga mål var det hur som helst. Kolla in dem på hockeyligan.se.
Jag undrar hur Brynäs kommer att resonera när de fem matcherna som man kontrakterat Kristian Kudroc är till ända. Å ena sidan är behovet att långtidsförstärka på backsidan litet, i varje fall när Niklas Andersén återansluter till truppen efter sin skada; Särskilt med tanke på hur bra Simon Bertilsson börjat den här säsongen.
Å andra sidan lär nog Nicklas Czarnecki gilla det han ser av den svårforcerade (klubban måste vara minst tre meter lång) slovakiske backen. Kroppsspråket de två inledande matcherna speglar tydligt hans vilja att fortsätta spela för Brynäs. Enligt GD är han dessutom villig att skriva på ett längre kontrakt.
Så vad ska Brynäs göra? Vad tycker ni?
Hockeyn i Stockholm har gått från iskall till stekhet. Djurgården visar upp den överlägset största publikökningen av samtliga elitserielag.
Aftonbladet
Kan man tolka det här på annat sätt än att den klick av Djurgårdens fans som är medgångssupportrar, håller på att överge fotbollen till förmån för hockeyn? Det vore i så fall inte första gången, eller den sista. Nackdelen med att ha två lag i respektive högsta division är ju konkurrensen om fansen.
För två matcher sedan, fyra matcher in på säsongen, låg Brynäs sist i tabellen med futtiga två poäng och ett målsnitt på osannolika ett mål per match! I det läget, när många högt och ljudligt kräver en Pavel Brendl, kontrakterar Brynäs en ratad bjässe till back…
Valde man då, som många gjorde, att fokusera på det negativa såg det onekligen mörkt ut. Själv såg jag saker som gjorde mig lugn, sensationsdolda detaljer såsom:
- Efter fyra matcher hade Brynäs släppt in minst antal mål av samtliga lag.
- Efter fem matcher var Brynäs fortfarande obesegrat på bortaplan.
- Efter fem matcher hade Brynäs inte förlorat med annat än uddamålet.
En stor anledning till det är att Jacob Markström verkar ha hittat tillbaka till det stabila storspel han förfogade över innan JVM i fjol, men det defensiva grundspelet sitter och det är som vi alla vet grunden till framgång.
Kvällens seger mot serieledarna var frukten av det grundspelet, kryddat med ungdomlig entusiasm och en del tur. Här är mina kortreflektioner:
- Anton Rödin, vilken frisk fläkt. Ordnade två utvisningar i första perioden och ställde till allmän oreda i HV-försvaret när han var inne.
- Simon Bertilssons hastiga sorti ur den första perioden vilket gav Simon Löf möjligheten att prova vingarna. Han hade det svårt, mycket svårt, att stå emot mitt i värsta HV-stormen. Tur att backkollega Lars Jonsson återigen var mycket bra.
- Storspelet från båda målvakterna. Liv höll HV kvar i matchen under första halvan och ”Markan” bäddade för segern när HV dominerade stort under resten av matchen.
- Jan Karlssons utbrott på sina spelare när han tvingats ta time-out efter halva den första perioden. HV ryckte upp sig en kort stund men föll sedan tillbaka i gamla synder igen.
- Teemu Laines filmning i slutet på andra perioden som resulterade i ett fem mot tre-överläge för HV. Jag brukar inte klaga på sånt här men reprisbilderna medgav inga tvivel.
- Andreas Dackells direktkanon till 1-0. RÄ RÄ RÄ, RÄTT UPP I KRYSSÄ FRÅN BLÅ (den som har tillgång till den låten i någon form, eller vet hur den kan införskaffas, vänligen kontakta mig
)
- Lauritzens sköna men ologiska 2-1-mål. Ödets ironi att jag suttit och förbannat karln för att han aldrig går på mål utan alltid viker av efter slagen passning eller skott. Nu gjorde han allt rätt och petade in Hansens fina förarbete. Jublet från de 8000 på läktarna var mäktigt.
Vi började från botten, det är resan som räknas, nu kör vi!
Brynäs förlorade även den tredje kvartsfinalen mot ett skadedrabbat Färjestad. Till råga på allt blev man återigen nollade på hemmaplan. Tungt, för efter två perioder och flera fina chanser stod det ändå 0-3. Färjestad gjorde mål på alla sina chanser medan Brynäs inte förmådde näta på någon av sina sju… Ologiskt men ändå inte. Färjestad gick på lågvarv men spelade ett disciplinerat försvarsspel framför en jätte i målet, och vann därför fullt rättvist.
Nej, bäst att glömma eländet - slutspelet var trots allt en bonus - och istället drömma oss tillbaka till glansigare dagar. Som på Janne Larssons tid.
Det brukar gå att mäta tunga förluster i hur lång tid det tar Hockeysossen att publicera en kommentar. Den har i skrivande stund ännu inte dykt upp på hans blogg… Mötte honom som hastigast innan nedsläpp och han var nervös. Se det som en bonus var mitt tips, njut medan det varar.
Det var innan matchen det… 0-2 i en vansinnigt tråkig tillställning. Brynäs fick smaka på egen medicin: stängt, tillknäppt, fokuserat. Enda skillnaden är att Färjestad gör det bättre. Jag räknade till två riktiga målchanser för Brynäs på hela matchen: Molins stolpträff och Micke Linds friläge, båda i den första perioden, när det fortfarande såg ganska bra ut.
Färjestad skapade inte heller någonting, förutom målet som föregicks av svagt sargspel av Lasse Jonsson. Lindbäck kunde inget göra ensam mot en fristående Marcus Pålssons, och gjorde en prickfri match även om han inte sattes på några större prov.
När Färjestad väl kopplat greppet släppte de inte och Brynäs hade inte verktygen för att dyrka upp det kompakta försvaret, trots flera försök i power play.
Viss kritik kan riktas mot Czarneckis coachning av laget. Efter två perioder kunde vi konstatera att ingen av formationerna fungerade, speciellt förstakedjan med Dackell, Dixon och Widing hade det tungt. En ommöblering i början av tredje var det man förväntade sig, men Brynästränaren körde vidare på sina fyra kedjor. Den enda förändring som gjordes var att bänka Silfverberg och låta Widing köra dubbla byten. Det gav ingen effekt.
De flesta har nu dömt ut Brynäs chanser i den här kvartsfinalserien, men jag ser fortfarande en liten chans. Färjestad förtog sig inte i den här matchen och hade förmodligen både en och två växlar till att lägga in. Det finns en chans att det smyger sig in en “det här var ju lätt”-mentalitet hos Värmlänningarna. Då finns chans att vi kan ta dem, även på deras hemmaplan.
Kristin forsätter sin intervjuserie. Den här gången har Sportbladets toppbloggare Tomas Ros hamnat under luppen. Jag har bara en liten kommentar:
Har Tomas några fördomar mot supportrar?
-Alla supportrar är enögda, i synnerhet Brynässupportrar, svarar Tomas. De är så vana vid framgång att de numera skyller allt på domaren när något inte går deras väg.
Vana vid framgång? Hur tänkte han då? Jag har varit med ganska länge nu (20 år, typ) men bara upplevt två SM-guld, det senaste för 10 år sedan. Jag vet att många supportrar inte ens upplevt det men van vid framgång är jag definitivt inte. Den slentrianåsikten är en kvarleva från stenåldern, eller ja 80-talet i varje fall.
Nej, van vid framgång är jag inte men en viss kvalvana har jag däremot fått.
Läs hela intervjun här.
